Ambitiöst om medievetenskap

Anmeldelse av Liv Hausken och Peter Larsen (red.): Medievitenskap.4 bind. Fagbokforlaget, Bergen 2000

Oavsett det empiriska underlaget för sådana antaganden, kan man konstatera att många av dagens ungdomar söker sig till medieutbildningar, både i Norge, Sverige och i övriga västvärlden. Söktrycket på kurser i medievetenskap och alla dess närbesläktade utbildningar (kommunikationsvetenskap, medie- och kommunikationsvetenskap, filmvetenskap, etc.) är oerhört stort, och inget talar för att intresset skulle minska under överskådlig framtid. Det finns dock få läroböcker på de nordiska språken för att möta denna anstormning av studenter. Internationellt har emellertid produktionen av textböcker inom medie- och kommunikationsområdet antagit industriell karaktär, och marknaden tycks översköljas av olika översikter. Merparten av dessa är producerade inom den anglo-amerikanska språksfären, och följaktligen blir exemplifieringarna i dessa böcker främst hämtade från USA och – i något mindre utsträckning – Storbritannien. Därför är det glädjande att det under senare år kommit en rad översikter och introduktioner anpassade för grundutbildningsnivå på universitet och högskolor på de nordiska språken: t.ex. den danska Medier og Kultur i redaktion av Kirsten Drotner m.fl. (1996) och Jostein Gripsruds förra året utkomna och utomordentliga Mediekultur, mediesamfunn (1999). Till detta ska räknas ett antal metodböcker. Marknaden är dock förmodligen inte mättad med publiceringen av dessa.

Allra mest ambitiös i sitt upplägg är den serie böcker om Medievitenskap som getts ut under Peter Larsens och Liv Hauskens redaktion. Serien omfatter fyra band. Det första behandlar mediernas institutioner och historia, det andra mediernas texter, det tredje mediernas brukare och slutligen det fjärde bandet relationen mellan medier, kultur och samhälle. De olika banden har författats av olika framstående norska medieforskare. Antalet medarbetare skiftar dock betydligt: i det första bandet samsas sex olika författare om utrymmet, medan det sista bandet skrivits av en ensam författare (Anders Johansen).

En risk man skulle kunnat befara med ett sådant upplägg är att slutresultatet spretar åt olika håll, i linje med de olika författarnas intresseinriktningar. Detta har dock redaktörerna förtjänstfullt lyckats undvika. Även de böcker som har relativt många författare, är väl sammanhållna, och uppläggen förefaller noggrannt genomtänkta. Böcker av denna karaktär tenderar annars ofta bära prägel av att ha satts ihop av en samling personer med vitt skilda intressen, vilka endast har det gemensamt att de råkar arbeta på samma ställe. Men detta förefaller inte vara fallet med de fyra banden i Medievitenskap .

Reduktionistiskt?

Upplägget mellan de fyra banden från institutioner via texter till publiker kan i förstone tyckas alltför knutet till den mest basala kommunikationsmodellen: från Sändare via Budskap över till Mottagare. Man bör dock inte låta sig förledas till så enkla slutsatser. Makrostrukturen motsvarar inte en så reduktionistisk syn på kommunikationsprocessen som man lätt kan förledas att tro. Serien avslutas nämligen i det fjärde bandet med en återknytning av kommunikationsprocessen till samhälle och kultur. Här vidgas perspektivet till att gälla frågor om kulturell identitet, globalisering, kulturimperialism, hybridisering, etc. På det hela taget präglas verket av en mer humanistisk hållning än vad denna transmissionsmodell i upplägget antyder. Dock fortfarande utan att för den skull tappa det mångvetenskapliga perspektivet. Författarnas bakgrund är blandad, med representanter både från de humanistiska disciplinerna och från samhällsvetenskaperna, och detta sätter även sin prägel på deras respektive texter.

Det samhällsvetenskapliga perspektivet är t.ex. tydligast framhållet i seriens första band som behandlar mediernas institutioner, och hur dessa institutioners organisering och ekonomi inverkar på den politiska offentligheten (snarare än den kulturella offentligheten). Bandet innehåller en första del av grundläggande perspektiv: institutionsperspektiv, normativa teorier och frågor om den politiska offentligheten och mediernas plats i den demokratiska processen. Detta följs av ett par kapitel om mediepolitik, medieekonomi, med tonvikt på situationen i Norge. Därefter ges en historisk redogörelse för kringkastingsmedierna, pressen och filmen. Det första bandet avslutas med ett kapitel om nya mediers (läs: Internets) demokratiska potential.

Det andra bandet är indelat i tre delar där läsaren först presenteras för teoretiska och analytiska semiotiska och diskursanalytiska grundbegrepp kopplade till resonemang om genrer och berättande. Därpå följer tre kapitel om bildanalys och samspelet mellan text, musik och bild, samt deras berättarkonventioner (mycket influerat av teorier i den neoformalistiska skolan).

Det tredje bandet har ett historiskt upplägg, där Barbara Gentikow och Helge Østby växelvis i kapitlen redogör för de mest kända exemplen ur masskommunikationsforskningens historia, från Payne Fund Studies över tvåstegshypotesen, uses and gratifications och dagordningsfunktioner, till att sedan redogöra för aktuella inriktningar (cultural studies t.ex.). Som avslutning redogörs för olika kontroversiella ämnen i forskningen (våld, barn, pornografi), samt ett sista kapitel där den tidigare publikforskningens konsekvens för frågor om demokrati diskuteras.

Humanistisk tyngdpunkt

Även bokseriens sista band handlar om mediernas relation till samhället, men här görs detta mer påtagligt ur ett kulturperspektiv, med betoning på hur medier och kommunikation inverkar på gemenskapsformer i samhälle och kultur. På många sätt är kanske anslaget i denna sista del det bredaste, där författaren diskuterar fenomen från den subjektiva perceptionsnivån till de globala mediesystemens konsekvenser för vår omvärldsuppfattning.

Somliga skulle säkert säga att den humanistiska tyngdpunkten är en nackdel, och verket kommer förmodligen att passa bättre som kurslitteratur på vissa institutioner än andra, då fältet med fog kan sägas vara nog så heterogent vad gäller forskningsfokus. Åtminstone i Sverige, skulle man kunna tillägga, eftersom det i detta land tycks som om medie- och kommunikationsvetenskapen tillåtits rymma mycket mer än vad som varit fallet i Norge och Danmark. I Sverige är relativt många lärosäten inriktade på att tillåta mediestudenterna att förkovra sig i public relations, marknads- och organisationskommunikation, och andra inriktningar som i de övriga skandinaviska länderna förefaller ha fått behålla sin plats inom andra ämnen.

Audiovisuell övervikt

Få bokverk är dock fläckfria, och visst kan man ha invändningar mot en del beskrivningar. En fråga man ställer sig efter att ha läst band två om mediernas texter, är t.ex. varför det i bokens tredje avsnitt, där läsaren efter att ha först tillgodogjort sig grundbegreppen och de analytiska problemställningarna, just får dessa exemplifierade via genrerna melodrama, nyheter och dokumentarfilm. Förvisso är melodramat en makrogenre som kan sägas ligga till grund för mycket av dagens berättande, och i förordet anges skälet till valet vara att man endast vill ge ett par exempel på de tidigare teoretiska och analytiska resonemangen, men man kunde kanske ha förväntat sig en tydligare motivering här. Det finns även en bias gentemot audiovisuella medier, vilket också påpekas i förordet. Men likväl kunde man tycka att det kunde varit intressant att exemplifiera med andra medieformer, t.ex. textbaserade. Det kan även noteras att musikmedier lyser med sin frånvaro. Förvisso innehåller det andra bandet om mediernas texter förtjänstfullt nog diskussioner om ljudets relation till bilderna i de audiovisuella medierna, men det finns inget eget kapitel som tar sig an musiklyssnande, musikanalys eller musikreception. Inte heller i det tredje bandet om mediernas publiker diskuteras den lyssnande publiken. Detta trots att musikmedier utgör en ganska stor del av den allmänna mediekonsumtionen. Inte minst bland ungdomarna.

Väl sammanhållen

Dessa invändningar framstår dock mer som detaljer, och skymmer inte det faktum att de fyra banden utgör en väl sammanhållen lärdomskälla. De kommer förmodligen att bli ett standardverk som många generationer studenter kommer att ha en gemensam erfarenhet av. Frågan är hur serien kommer att användas utanför den norska kontexten. Av egen erfarenhet vet jag att svenska studenter har en viss motvilja mot att läsa danska och norska. I det globala medielandskap som vi lever i och som diskuteras i seriens sista del, blir paradoxalt nog norska och danska medieexempel mer främmande för svenska studenter än angloamerikanska dito. Exemplifieringar med Bill Clinton och Tony Blair framstår som mer gångbara än liknande exempel med norska politiker. Detta är förstås ingen kritik av det val av exempel som redaktörerna och deras författare valt, utan mer ett beklagande över att böcker på de nordiska språken blir så svåra att exportera till de övriga nordiska länderna. Men här kanske vi som universitetslärare kan göra en insats för att befrämja den internordiska gemenskapen, genom att sätta upp litteratur från grannländerna som pensum.

Som redan nämnts är medie- och kommunikationsfältet brett, och utbildningar på olika ställen skiljer sig ibland markant från varandra. Det upplägg som Medievitenskap rymmer, passar för de utbildningar som satt medier i främsta rummet. De som betonar interpersonell kommunikation och organisationskommunikation, kommer förmodligen att använda sig av andra böcker. För egen del finner jag mediefokuset utmärkt, och det är inte omöjligt att något eller några av banden kommer att hamna på kurslitteraturlistor även på kurser jag ansvarar för.

Emneord: Samfunnsvitenskap, Medievitenskap og journalistikk Av Bokanmelderen Göran Bolin er fagansvarlig for medie- og kommunikasjonsvitenskap ved Södertörns högskola i Stockholm
Publisert 4. mars 2000 00:00