Dannelse, bildning, utbildning - Vägar och irrvägar i färden mot kunskapssamhället

I läroprocessen är vetenskap och konst två grenar på samma kunskapsträd.

 

Förra årets nobelpristagare i litteratur, Tomas Tranströmer, har givit oss en tolkning av minnets former i dikten "Om historien" från mitten av 1960-talet. Hans perspektiv har relevans för synen på samhällsforskningens sanningsanspråk. Jag citerar fyra centrala verser:

“En dag i mars går jag ner till sjön och lyssnar.
Isen är lika blå som himlen. Den bryter upp under solen.
Solen som också viskar i en mikrofon under istäcket.
Det kluckar och jäser. Och någon tycks ruska ett lakan långt ute.
Alltihop liknar Historien: vårt NU. Vi är nedsänkta, vi lyssnar.
(…)
Goethe reste i Afrika 1926 förklädd till Gide och såg allt.
Några ansikten blir tydligare av allt de får se efter döden.
När dagsnyheterna från Algeriet lästes upp
framträdde ett stort hus där alla fönster var mörklagda,
alla utom ett. Och där såg man Dreyfus´ ansikte.

Radikal och reaktionär lever tillsammans som i ett olyckligt äktenskap,
formade av varann, beroende av varann,
Men vi som är deras barn måste bryta oss loss.
Varje problem ropar på sitt eget språk.
Gå som en spårhund där sanningen trampade!

Ute i terrängen inte långt från bebyggelsen
ligger sedan månader en kvarglömd tidning, full av händelser.
Den åldras genom nätter och dagar i regn och sol.
På väg att bli en planta, ett kålhuvud, på väg att förenas med marken
Liksom ett minne långsamt förvandlas till dig själv.”

En sedan månader kvarglömd tidning, på väg att förenas med marken. De mänskliga upplevelsernas ytskikt som registrerats slumpartat och är på väg att multna ner i glömska. I processen formas du av dina minnen. Efter din död är du maktlös i gestaltningen av minnets former. Men bearbetningen av minnet i konst och vetenskap kan sätta kollektiva spår som ständigt omtolkas och därmed trotsar tiden.

Essäerna i “Dannelse” hänvisar återkommande till just tidlösheten i det grekiska och romerskt-kristna bildningsarvet. I denna tolkningsram är de tyska filosoferna Herder, Kant och Humboldt den nya tidens väckelsepredikanter och den amerikanska filosofen Martha Nussbaum en nutida profet som aktualiserar föregångarnas budskap (senast i boken “Not for Profit: Why Democracy Needs the Humanities”, 2010). Ingen läsare kan undgå att uppfatta varningsropet: om vi inte handlar med kraft riskerar akademisk forskning att fångas i en tvångströja.

Men det är bara fyra av de femtioen bidragen som tydliggör en grundläggande faktor i hotet mot det intellektuella kapitalet: den nutida akademiska retoriken förskingrar forskningens berättarformer. Språkgestaltningen har en avgörande betydelse för budskapets beständighet. Språklig isolering är en del av den akademiska förfallsprocessen.

Bland de fyra som inser hotets natur återfinns statsvetaren Hans Fredrik Dahl. Han beskriver den självständiga forskarstilens egenart i “Dannet skrift, dannet tale” där han bannlyser jaget som vetenskaplig berättare. Ämneskollegan Raino Malnes föreslår i “Fysik og teori for alle” att studenter ska genomgå en snabbkurs i diktandets metod. Han tillämpar sitt perspektiv främst på naturvetenskap. Pedagogikprofessorn Hansjörgen Hohr diskuterar konstgestaltning som en brygga mellan tanke och känsla i “Estetikkens plass i forskning og laere”. Och kärnan i skolrektorn och lokalpolitikern Aud Folkestads essä “Ta kunstens blikk fra et barn…” är ett citat från Leo Tolstoy där konst och vetenskap beskrivs som två jämnstora grenar på kunskapsträdet:


  “Artistic (and also scientific) creation is such a mental activity as brings dimly perceived feelings (or thoughts) to such a degree of clearness that these feelings (or thoughts) are transmitted to other people.”

Dahls avståndstagande från subjektiva berättarformer kan tyckas motsäga de övriga skribenternas dialektiska synsätt där medvetenhet om känslobaserat språk ska ingå i vetenskaplig skolning. Men motsättningen är skenbar. De fyra författarna delar uppfattningen att vetenskaplig stil formas och bärs av individer. I forskningens sanningsanspråk ingår ett personligt ansvar för presentationsformen. Medvetenhet om konstnärliga uttrycksformer bidrar till att skärpa forskarens tolkningsperspektiv. Med Tranströmers ord: ”varje problem ropar på sitt eget språk”.

I bokstavlig mening är dikten en form av lögn. Det konstnärliga verket är á priori uppdiktat. Valet av uttrycksmedel kan därför bli en sanningsfråga. Kampen mot modernismens formexperiment fördes inte bara av diktatorer som Stalin och Hitler. 1953 gick Arnulf Øverland, med status som krigshjälte, i en artikel i Arbeiderbladet till storms mot vad han uppfattade som obegriplig poesi. Kärnbudskapet, framfört under överrubriken “Tungetale fra parnassen”, finns i dessa två meningar: “Og för man vet ordet av det, utkommer den ene diktsamlingen efter den annen med bare rabbel och snikksnack. Ennu har vi ikke så meget av det i Norge; men i Sverige er det blitt en hel åndsretning, en hel generasjon av tungetalere og Eliot-epigoner – 40-talisterne”.

Motståndsmannen Øverland tycks ha betraktat grannlandet som en infektionshärd. Han ville införa en gränskontroll för språklögnen. Och han lyckades reducera värdet av lyrisk modernism i Norge för ett decennium eller två (den bisarrt provinsiella kulturbevakningen i tidningar som Aftenposten bidrog till stagnationen). Det var först när poeten Stein Mehren 1966 publicerade sin essä “Modernisme – stagnasjon og fornyelse” som den kunskapsteoretiska innebörden av Øverlands hållning tydliggjordes i norsk offentlighet (båda polerna i debatten finns återgivna i band 3 av “Norsk tro og tanke”, en ovärderlig källa för den som vill studera norsk idédebatt i original).

Mehrens essä har relevans även för synen på forskningens perspektiv och språkformer. Han pekade på tidsfixeringen i den konstnärliga modernismens verklighetsuppfattning. Erövringen av fria utrycksformer ses som krönet på en utveckling där formbundna konstnärliga verk, både historiskt och i nutiden, betraktas som passerade stadier. Framtidens former ligger bäddade i nutidens roll som slutstadium. Mehren beskriver denna fixering vid samtiden som en egenartad form av hemmablindhet: “det er som å pröve å studere sine egen brilleglass, mens man har dem på.”

Men Mehrens förslag till lösning är inte en återgång till traditionella uttrycksformer. Moderniteten innebär att framtidens handlingsmönster och förståelseformer är allt annat än förutbestämda. Vad som helst kan komma ur samtiden. Skapandet och tolkningen av konst måste därför, hävdade Mehren, bygga på Brechts Verfremdung, avståndseffekten där konstnären går ut ur sig själv och frågar om det som föregår är moraliskt galet eller rätt. I detta perspektiv finns ingen stadieindelning i konstens utveckling. Klassiker och samtidskonst är jämbördiga bidrag i gestaltningen av existensens villkor. Det som krävs för att nå insikt är viljan och förmågan att tolka på nytt i en ständigt vidareförd dialog:
 

“Det finns ingen modernisme, nu.
  Vi er alle modernister, her.
  Det finnes diktere her og nu.

 

Det finnes diktning som er samtidig med oss. Diktning er det som fanger inn hele den menneskelige situasjon, tidlöst og grenselöst – men i sin tids språk. Derfor kan diktning tolkes om igjen og om igjen. Den kan underlegges alle tankens kategorier. Alle tidsaldre kan gå dit og finne seg selv. En slik diktning er lyser som brytes I alle prismer. En slik dikter er prismer som bryter alleslags lys.”

Återigen, med Tranströmers ord: varje problem ropar på sitt eget språk. Och Mehrens metafor om dikter som prismor som bryter alla slags ljus är tillämpbar även på vetenskaplig forskning.

Själv har jag sedan länge roat mig med med att välja ett svenskt-norskt prisma. Jag gör jämförelser över Kölen i båda riktningarna. Jag har varit fascinerad av kontrasterna mellan de båda ländernas tankeklimat sedan jag lärde känna grundarna av PAX Forlag i mitten av 1960-talet. Och det är lätt att se att Överlands hänvisning till Sverige som landet där “tungetalerne” regerar speglar en historisk skillnad i synen på estetik. I Sverige var litterära modernister tidigt medvetna om det kunskapsteoretiska problem som Mehren beskrev på 1960-talet. Tranströmer är ett närmast övertydligt exempel. Men svensk samhällsvetenskap präglades samtidigt av föreställningar om objektiva kunskapsformer som kunde tjäna som instrument i samhällsbygget, exakt det historielösa tillstånd som Mehren beskrev i sin essä om diktkonsten.

Naturrätten avfärdades som vidskepelse. Positivismen behärskade scenen.
En naturrättsgrundad rättsteoretiker som Frede Castberg skulle ha betraktats som en knäppgök vid ett svenskt universitet. Att en juridiskt utbildad filosof som Harald Ofstad blev professor i Stockholm 1955 var en anomali. Ingen av hans svenska samtida kolleger skulle 1971 ha kommit på tanken att skriva en bok som beskriver nazismens moralbegrepp som en bestående fara för männsikovärdet: “Vor forakt for svaghet”. En av Frede Castbergs yrkeskolleger i Sverige, Karl Olivecrona, professor i processrätt vid Lunds univresitet, gav före och under kriget stöd åt Hitler med motiveringen att lagens ursprung är makten.

I den svenska modellen blev många samhällsforskare maktbärare i systemet. I Norge var utrymmet för universiteten som en självständig sfär större. I återuppbyggnaden efter kriget ingick att vetenskapsmän skulle hämta lärdom och idéer från länder som rymde forskningens frontlinjer, främst bland dem USA. Sverige blev i praktiken provinsiellt i sina tankemodeller. Forskningen hyllade entydighet snarare än konflikt i bygget av framtidsstaten. Det fanns, tycktes det, ingen anledning för ett föregångsland att låna tankemodeller från omvärlden. Först på 1990-talet fick alternativa tolkningsmodeller egna lärosäten; Södertörns högskola söder om Stockholm startades 1996 och har fått flera efterföljare.

Ett tydligt uttryck för skillnaden i utgångspunkter är Hans Skjervheims uppgörelse med samhällsvetenskaplig positivism i “Deltakar og tilskodar”. Dialogbegreppets genomslag i den norska debatten gav samhällsklimatet en humanistisk klangfärg. Det påverkade synsättet hos forskare som en gång själva varit positivister, främst bland dem Arne Naess. Och det är ingen tillfällighet att Skjervheims dialogbegrepp är en central kategori i Dannelseboken.

I min egen norska upptäcktsfärd på 1960-talet hittade jag en bestående inspirationskälla i mitt liv, Jens Björneboe, det anarkistiska geniet som saknar motsvarighet i Sverige. Jag upptäckte tänkare som Johan Vogt, Harriet Holter, Arne Naess, Vilhelm Aubert, Nils Christie, Thomas Mathiesen, Ottar Brox.

Efterhand insåg jag att Norge också hade borgerliga akademiska röster med tyngd och självständighet som Francis Sejersted, Lars Roar Langsleth och Kristin Clemet. Jag såg också en påfallande skillnad mot Sverige i graden av vetenskaplig utblick. Den dialektiska faktorn gentemot hemlandet hos internationellt verksamma forskare som Stein Rokkan, Torkel Opsahl, Fredrik Barth och Unni Wikan är påfallande. Tack vare sin sjävständighet har de satt agendan på sina forskningsområden både nationellt och internationellt. Opsahl använde sin statsvetenskapliga fackkunskap för att dämpa Nordirlandkonflikten och valde att lämna Nobelkommittén när Henry Kissinger fick fredspriset.

Dannelsedebatten franstår för mig som ett forsök att vidareföra detta arv av akademisk frisyn. Ordet ”dannelse” står i relief mot den svenska terminologin där begrrepet ”bildning”, inlånat från tyskans Bildung på 1800-talet, esattes med ”utbildning” på 1950-talet. Men det finns en begränsande faktor i definitinen av dannelse som jag urskiljer i några av bokens bidrag: en västerländsk provinsialism som dessvärre blir helnorsk i uppsatserna om journalistik. Mediers historiskt överspelade roll som nationella symbolskapare franstår för mig som ett avgörande utvecklingshinder i den framtida kunskapsprocessen. Sverige sitter på den punkten fast i samma fälla som Norge.

Den mest nydanande av essäerna I Dannelseboken är socialantropologen Tore Linné Eriksens “Fra Eurosentrisme til Global Dannelse”. Eriksen förhåller sig till samhällsforskningens kommande roll i maktförskjutningen där det så kallade Västerlandet inte längre kan sätta dagordningen. Den insikten borde bli kärnan i en framtida dannelseprocess.

I det globala maktspelet kan även den konstnärliga gestaltningen spela en frigörande roll.1989 besökte jag Kina tillsammans med Tomas Tranströmer och sinologen Göran Malmqvist. Vi träffade unga kinesiska diktare som stod bakom tidskriften Jintian (Idag), en litterär plattform som uppstod i det kulturella tövädret efter Deng Xiaopings maktövertgande 1979. Tranströmer var deras förebild i form och innehåll. Han var en kultfigur, och de hade läst allt som fanns av honom i Malmqvists tolkning till kinesiska. De som behärskade engelska hade gjort egna tolkningsförsök för publicering i tidskriften. Bland redaktörerna fanns Bei Dao, pseudonym för Zhao Zhenkai, numera själv en kandidat till nobelpriset i litteratur. Med protesterna på Himmelska fridens torg återkom den politiska frosten. Poeterna bakom Jintian tvangs i landsflykt. Bei Dao kunde återvända 2006. Men i sitt hemland är han klassificerad som en representant för menglong shi, “den dunkla poesin”.

Kinas makthavare är lika främmande för menglong shi som Øverland var för sin samtids norska och svenska modernister. Men de har också maktpolitiska skäl för att hålla litterturen under kontroll. “Den dunkla poesin” tilldelar läsaren en rätt att tolka som långsiktigt kan få följder för systemet. Den enskilde läsarens fria förhållande till dikten kan tillämpas på samhällets maktstrukturer.

Dikt är både tidlös och gränslös. Tomas Tranströmer och författare av hans kaliber är världslitteratur. Forsknigen har ännu ingen motsvarighet till denna gränsöverskridanderelevans. Författare och konstnärer av alla slag borde därför integreras i universitetsvärlden. Språkinstitutioner kan bli plattformar för nya dialoger.

Redaktörerna Bernt Hagtvet och Gorana Ognjenovic inleder sitt förord till “Dannelse” med att citera den tyske filsofen Karl Jaspers definition av universiten som ett samfund av vetenskapsmän och studenter som gemensamt söker sanningen. Detta är kärnan i dialogbegreppet som Hans Skjervheim förespråkade som vetenskaplig metod.  Filosofiprofessorn Jaspers främsta elev i Heidelberg hette Hannah Arendt. Deras mångåriga brevväxling - utgiven som “Correspondence 1926-1969”- kan läsas som en handledning i dialogens konst. Arendts man Heinrich Blüecher och Jaspers hustru Gertrud deltar som självständiga röster i brevdialogen.

I synen på vilkoren för förmedlingen av kunskap var Hannah Arendt profetisk. I ett föredrag om det amerikanska skolsystemet som hon höll i Tyskland 1958 – “Die Krise in der Erziehung” - föregriper hon det kritiska perspektiv som genomsyrar Dannelsedebatten. Hon sätter den då pågående debatten i USA om arvet efter John Dewey, progressive education, i relief mot den klasspräglade europeiska bildningstraditionen. Hon förutspår att liknande kriser kommer att träffa europeiska stater när elitutbildning övergår i massutbildning. Kunskapsförmedling kräver auktoritet och traditionsmedvetenhet för att lyckas, men modernitetens öppenhet mot framtiden innebär att auktoriteter rubbas. Konservatismens dröm om att bevara eller återställa traditioner – som det romerskt-kristna bildningsarvet – ser hon som illusorisk. Men konservativa reaktioner mot progressive education i USA kan inte bara avvisas. De har utlösts av faktiska problem.

Arendt förslag till lösning är medvetet paradoxal. Hon avvisar konservatismen som samhällsperspektiv. Men av just detta skäl måste progressiva samhällen förhålla sig konservativt till läroprocessen. Status quo urholkas av generationsväxlingen. Eftersom människor föds som bärare av det nya ska de på vägen mot vuxenhet lära sig vad som existerar och hur det har kommit till, för att småningom ta ställning till vad som ska förändras. Det krävs en dialektisk syn på dåtid, samtid och framtid för att hantera modernitetens villkor.

 

Av Arne Ruth
Publisert 14. nov. 2012 10:35