Ett pionjärverk för hur universitetshistoria kan skrivas

Ett pionjärverk för hur universitetshistoria kan skrivas

Med detta verk förstår vi inte bara Universitetet i Oslo, vi förstår Norge.  Ett stort ord är befogat: kulturgärning.

Inte för att universitetshistoriker är ovanliga – de är förväntade  – och inte heller för att UiO skulle vara okänt; det var i nästan 150 år Norges enda universitet och är en lika central institution som Stortinget. Händelsen är att detta är ett så utmärkt och väsentligt arbete, också som historieskrivning över ett samhälle, ett pionjärverk för hur universitetshistoria kan skrivas om man tar kunskapens roll i hela samhället på allvar.

För detta har arbetsprocessen varit avgörande, och ovanlig. På initiativ av historikern Sivert Langholm valde UiO att gå mycket grundligt till väga. Forum for universitetshistorie startade 1992, fick en hygglig budget och ett brett mandat av universitetet att forska, undervisa, publicera och dessutom framställa ett jubileumsverk. Man satte ambitionen högt, bland det första Langholm och hans medarbetare gjorde var att skriva en fyllig rapport om hur genren kunde förnyas med stöd i modern vetenskapshistoria och andra specialområden.

DET VETENSKAPLIGA FRAMSTEGET. Allra viktigast för att förstå kvaliteterna med detta verk är det att disciplinerna, fakulteterna och vad man kunde kalla historien om ”det vetenskapliga framsteget” lagts åt sidan. Kronologiska linjer har tonats ned, tematiska problematiseringar har tonats upp. Bäst syns detta om verket läses bakifrån. I band 7, ”Samtidshistoriske perspektiver”, skriver Magnus Gulbrandsen om ”innovation”, och kan visa att detta ganska smala begrepp – att näringslivet påverkas direkt av universitetets forskning – vid UiO liksom vid de flesta universitet är ett ganska sent påfund. I både retorik och praktik har det emellertid fått stort utrymme, kopplat till ett växande engagemang för universitetens roll för hela samhällens ekonomiska utveckling. Bent Sofus Tranøy skriver om livsmedelsforskning och forskning om olja. Det handlar knappast alls om vetenskapen i sig utan om hur dessa forskningsfält gripit in i både politik och debatt. Eirinn Larsen skriver om universitetet som internationell institution, en inte alldeles uppbygglig historia där invandrarstudenter länge prioriterades lågt medan storstilade program sattes i verket för att locka studenter från USA. Johannes Løvhaug kan i ett fylligt kapitel om UiO och medierna rapportera om mer djupgående och problematiska relationer mellan medier och forskning än vi vanligen tänker på.

Kanske blir framgången med detta sätt att skriva universitetshistoria allra tydligast i Peder Ankers bidrag om ekologin. Anker undviker ekologins gängse framgångssaga med populations- och systemekologi och koncentrerar sig helt på att skildra det som gjort UiO originellt på detta område: nyformuleringen av relationen mellan natur och samhälle, i ekologins namn, som sker under åren kring 1970. Huvudrollerna i detta drama innehas bara delvis av biologer som Arne Semb-Johansson, Eivind Østbye och Nils Christian Stenseth. Desto mer figurerar sociologen med mera Johan Galtung, friluftsläraren Nils Faarlund (Idrettshöiskolen), filosofen och flygmekanikern Sigmund Kvaløy och, förstås, logikern, motståndsmannen, ekosofen, bergsklättraren och ständige överlevaren Arne Næss.

På det sättet blir mycket spännande sagt: om relationen mellan naturvetenskap och humaniora, om fältforskning via ekologiska stationen i Finse, om den gröna dimensionen i studentupproret 1968+, och om vad Anker kallar ”ökofilosofisk orientalisme” med resor till Nepal (finansierade av Arnes på valfångst och oljefrakt förmögne halvbror Erling Naess) och svärmeri för Gandhis ickevåldsidéer. Dessutom är det välskrivet och fruktansvärt underhållande, vilket för övrigt kan sägas om förbluffande många av verkets nästan fyra tusen sidor.

DOMINANT STÄLLNING. Band 8 av Jan Eyvind Myhre ägnas åt förhållandet mellan universitet och samhälle genom universitetets människor som ”bärare” av denna relation. Något av detta finns i alla universitetshistorier: professores extra muros. Myhre däremot skriver femhundra sidor norsk socialhistoria och utför ett pionjärverk där han kartlägger hur universitetets folk formar eliter, professioner, politik och offentlighet, även i kommuner och regioner.

Fram träder en institution som visserligen är liten men med en unik och dominant ställning i sitt land. Genom UiO gick de flesta män, senare också kvinnor, av ställning. Ett exempel: när den förste professorn i medicin Michael Skjelderup avgick 1849 hade han haft samtliga Norges tre hundra läkare som studenter. Men genom att utbilda ämbetsmännen kom universitetet att i praktiken få stor informell makt. Landets sex senaste statsministrar har utbildats vid UiO och liknande var förhållandet under 1800-talet då regeringsmedlemmar typiskt var ämbetsmän.

Men hur var det med det ekonomiska inflytandet? Här har bilden varit att UiO haft ganska litet att erbjuda. Rekryteringen till näringslivet förblev länge svag. Men det betyder inte att universitet inte deltog i samhällets stora modernisering. Från slutet av 1800-talet började också innovationer komma ur universitetets laboratorier  – paradexemplet är Kristian Birkeland och Norsk Hydro. Men framförallt verkade universitetet genom andra institutioner, främst skolan.

Ändå går det inte att komma ifrån att UiO vid en internationell jämförelse varit extremt i sin inriktning på det offentliga. En viktig orsak var den starka artiumexamen som tillfredsställde de flesta yrkens behov, utom ämbetsmännens och forskarnas. Det som därutöver krävdes i näringslivet tillgodosågs vid Norges Tekniske Höiskole i Trondheim från 1910 och Handelshöiskolen i Bergen från 1936. Ett resultat blev att Norge in på 1960-talet hade en mycket låg andel universitetsutbildade i befolkningen, ett förhållande som sedan dess ändrats fullständigt, främst på grund av utbyggnaden av högskolor och universitet utanför UiO.

SEXUALOPPLYSARE OCH POLARÄVENTYRARE. Kvinnor fick tillträde till universitetsstudier 1882 men som vanligt dröjde det innan de blivit en större andel. I början rekryterades nästan bara sådana som genom familj eller sociala kontakter kommit att stå nära akademiska män, ofta fäderna. Extrem, men inte otypisk, är Kristine Bonnevie som var den första kvinnliga professorn i Norge, men den sjätte i sin utvidgade familj med namn som Bjerknes och Daae. De kvinnliga studenterna ökade i antal, men i långsam takt; ännu på 1950-talet var deras andel bara tio procent. Trögheten förklarar Myhre med en stark husmodersideologi som rådde in på 1960-talet och med aktivt  motstånd – från staten, som bara successivt upplät ämbeten (från 1912) och vissa yrken (kvinnlig prästvigning blev tillåten 1961) till kvinnor, och från manliga kolleger, till exempel läkare, som fruktade konkurrens på arbetsmarknaden.

Otaliga professorer och forskare har genom åren populariserat sin forskning i press, böcker, radio och TV. Universitetets radioföredrag i NRK hördes av upp mot hälften av alla som överhuvudtaget hade en radio. Universitetsfolk blev ”kändisar” som sexualupplysare, hälsorådgivare, polaräventyrare. Men kanske ännu viktigare är den mindre andel som i sin roll av ”intellektuella” bildade opinion och ibland tog steget över till direkt politisk verksamhet, som radikalen Edvard Bull till vänster och Fridtjof Nansen till höger, och utgör ett viktigt komplement till bilden av Norge som ”poetokratins” hemland (termen är Ernst Sars från 1903).

Sociala rörelser som Mot Dag, fylligt skildrad av Jorunn Sem Fure, och Fedrelandslaget blev arenor, eller tidskrifter som Minerva, eller för den delen Studentersamfundet; dessa blev också karriärstegar. Många blev redaktörer. Andra, främst jurister, blev politiker, även efter 1884 då Stortinget blev rekryteringsbas för regeringarna. Politiken kunde vara mer eller mindre synlig. När samhällsforskare och historiker som Halvdahn Koht eller Jens Arup Seip (Fra embetsmannsstat til ettpartistat, 1963) skildrade samhällsutvecklingen vetenskapligt så rymde framställningen också en implicit politisk tendens som på ett djupgående sätt påverkade vad man kunde kalla samhällets berättelse om sig självt.

Det är svårt att på något enkelt sätt mäta detta slags betydelse för ett samhälle, men Myhre gör vad en historiker kan göra: skriver livfullt, sakrikt och med namn och exempel. När man läst färdigt är man övertygad om att detta är en strängt taget ovärderlig funktion hos ett bra universitet. Vad vore Oslo, vad vore Norge utan namn som Stang, Bull, Barth, Christie, Naess, Bonnevie, Gleditsch, Brögger, Lie, Bjerknes, Langfeldt, Wedel, Frisch, Nansen, Witoszek, Smith (flera av dem för övrigt i generationer)? Ett annat land, ett land vi inte känner.

NORSK STOLTHET. Denna centrala samhällsroll fanns där från begynnelsen. Att det alls behövdes ett universitet i Norge hängde delvis samman med konservatismen och självtillräckligheten hos dubbelmonarkins lärosäte i Köpenhamn. Från det att idén först väcktes på 1600-talet fanns det en patriotisk tendens i kravet, som ytterst hade att göra med norsk stolthet. ”Mangelen på et universitet hade vaert en skam,” summerar John Peter Collett stämningarna (band 1) i samband med att de norska borgarna insåg att enväldet och centraliseringen av prästutbildningen till huvudstaden i kombination med att prästämbetet från mitten av seklet krävde universitetsexamen, attestas, medförde att Norge kom än mer i skuggan.

Biskop Johan Ernst Gunnerus, som varit med och grundat en vetenskaplig akademi i Trondheim 1760, fick under Struensees dagar vid makten uppdraget att reformera det tröga och teologdominerade Köpenhamnsuniversitetet. Hans förslag blev en långtgående upprättelse i Kants och upplysningens anda av den ”rena” vetenskapen vid de filosofiska fakulteterna och en degradering av framförallt teologi. Gunnerus skisserade även ett norskt universitet i Kristiansand (!) med 13 lärare. På anspråken fanns ingen hejd: ett norskt universitet «vil være fuldkomnere end alle andre i Henseende til  den videnskabelige Indretning,” skrev en annan norsk visionär i slutet av 1700-talet. Nationell självständighet var det egentliga målet, men vapnet var ett universitet. Något av den rollen har aldrig gått ur.

EXPANSION OCH KONSOLIDERING. I band 2 tar sig Thor Inge Rørvik och Jon Røyne Kyllingstad an den omvälvande period under 1800-talets sista decennier då universitetet gick från ämbetsmannautbildning med en humanistisk enhetskultur och sin huvudsakliga uppgift i att utbilda präster, läkare och jurister, till att bli en utbildningsinstitution för en samhällselit vars legitimitet baserades på specialistkunskaper och en forskningsinstitution inriktad på att frambringa ny sådan kunskap. Medan Bredo von Morgenstiernes hundraårsskrift över universitetet från 1911 skildrade samma period som en fas av kontinuerlig expansion och konsolidering, framträder här istället en institution  i en fundamental identitets- och legitimitetskris.

I mötet mellan akademiska och politiska traditionalister och radikaler befann sig exempelvis bröderna Ernst och Ossian Sars, båda evolutionister inspirerade av Darwin, den ene professor i historia och den andre i zoologi. Ernst Sars gav den teoretiska ramen genom sin tolkning av norsk historia som ett kontinuum där strävan efter självständighet och demokrati hade rötter i medeltiden – konstanta krafter som ledde fram till 1800-talets självständighetsrörelse. Ernst Sars evolutionistiska synteser av Norges historia omhuldades av det liberala partiet, Venstre, och fick efterhand genomslag som en grundberättelse för nationen.

Inte ens det band som på ytan kanske framstår som mest genretroget, Kim Helsvigs och Fredirk Thunes om ”Den store transformasjonen” av fakulteterna och flytten till Blindern 1945–1975, är något undantag. Det drivs av frågor om hur de akademiska kulturerna inom humaniora, naturvetenskap och den expansiva samhällsvetenskapen mötte de stora nya studentgrupperna och hur de etablerade nya förhållanden mellan forskning, undervisning och förmedling. Framförallt visar Thue och Helsvig hur ”universitetet” aldrig är entydigt, det slits mellan olika normer och ideal: den folkligt aristokratiske humanisten, förkroppsligad av den extremt mångsidige Syn og Segn-redaktören och NRK-mannen Olof Midttun, som också var professor (i nynorsk diktning), och de oftast ganska anonyma forskarlagen i naturvetenskap och medicin.

I PRÖVNINGENS TIMME. Kanske är det i Jorunn Sem Fures skildring av perioden 1911 till 1940 som discipliner och fakulteter träder fram allra mest i egen rätt, delvis eftersom särskilt norsk naturvetenskap då gjorde sig så brett gällande och eftersom disciplinbildning var tidens lösen. Sem Fures följande band om krigsåren är i desto högre grad en historia om Norge i svekets och prövningens timme och in her finest hour, skildrat genom motståndsviljan och kampen hos en institution och inte minst dess studenter.   

Verkets perspektivrikedom omfattar även det visuella materialet. Samtliga band är rikt och vackert illustrerade, ett arbete lett av Anne Vaalund. Bildvalet är ofta oväntat och alltid välfunnet. Särskilt bör nämnas det bildverk som utgör den tionde (fast onumrerade) delen av verket. Denna del har den dubbla uppgiften att på en gång ge visuell konkretion och – välbehövlig – engelskspråklig sammanfattning åt de övriga delarna.

Bilderna är mer än illustrationer. Band 3 inleds och avslutas elegant med Edvard Munchs fondmålning Solen i universitetets aula, skapad i samband med universitetets hundraårsfirande. Solen blir till en metafor som öppnar för tankeväckande diskussioner kring universitets roll som skapare och förmedlare av kunskap under det tidiga 1900-talet, men också institutionens och medarbetarnas aktiva roll i det moderna samhället – något som framgick med all tydlighet då aulan vid den tyska ockupationen 1940 användes som interneringslokal för tillfångatagna norska officerare, samtidigt som målningen monterades ned. ”Solen i Aulaen var borte, og solformørkelsen skulle vare i fem år”, kommenterar Jorunn Sem Fure.

Ett gammalt vykort i samma band framställer universitetet som synonymt med nationens självständighet. Texten ”Norges 100 aars jubileum 1814–1914” kombineras med en bild på lärosätets enkla lokaler 1814 jämte en annan på de representativa klassicistiska universitetsbyggnaderna hundra år senare. Över alltsammans vakar Minervas uggla, belyst av den stigande solens strålar. Temat, institutionen som del i samhället, är centralt och kan sammanfattas av Jon Ryne Kyllingstads ord: ”Universitetet var ikke bare en aktivt deltakende produsent av den nasjonale fortelling; det ble etter hvert også selv en del av denne.”

Med detta verk förstår vi inte bara universitetet i Oslo, vi förstår Norge. Ett stort ord är befogat: kulturgärning.

 

Av Anders Houltz og Sverker Sörlin
Publisert 9. jan. 2013 13:10