Upplysningen, fängelserna och den goda miljön

Helvetius var själv inte någon vän av fängelsestraffet. Framför allt var han motståndare till tanken att människor skulle isoleras i celler.

”Panopticon”, Jeremy Benthams idé om det perfekta fängelset, har varit på mångas läppar under de senaste årtiondena. Det skulle vara en anstalt där varje fånge kunde övervakas från en central punkt. Fångarna skulle veta att de inte kunde undfly den vakande blicken, men själva skulle de inte kunna iaktta iakttagaren. Disciplinen skulle bli den bästa även i den händelse utsiktsposten stod tom.

MICHEL FOUCAULT såg i Benthams förslag sinnebilden för ett övervakningssystem som blivit fullt utvecklat först i vår egen tid. Vi håller genom elektronisk övervakning på att bli som fångarna i Benthams fängelse. Vi vet att vi alltid kan betraktas utan att själva se vem som följer våra steg.

Bentham framhöll själv den franske filosofen Claude Adrien Helvetius som en av sina viktigaste inspiratörer. Det var inte bara därför att Helvetius liksom han själv hävdade att människor drivs av lust och smärta. Mer specifikt hade Helvetius lärt honom i vilken utsträckning en institution kunde bidra till ett samhälles lycka. Av den anledningen föreställde han sig att Helvetius skulle bli”hänryckt” om hans ställts inför planerna på ett Panopticon.

IDÉHISTORIKERN Espen Schaanning, som nu utger en diger volym om Helvetius och den franska upplysningen, är inte övertygad om att Helvetius skulle ha uppskattat Benthams idéer. Han var själv inte någon vän av fängelsestraffet. Framför allt var han motståndare till tanken att människor skulle isoleras i celler. Det är genom umgänget med andra människor som de stimuleras. Framför allt framhöll Helvetius hur konkurrensen driver dem att utveckla sina förmågor.

Espen Schaanning har redan tidigare visat ett stort intresse för problematiken brott och straff. Helvetius och andra upplysningstänkares föreställningar i det ämnet får också stor uppmärksamhet i den nya volymen som är en diger sak på närmare 600 sidor. Den första halvdelen heter ”Helvetius’ samtid”, medan den andra ägnas huvudpersonens eget verk i olika aspekter.

Schaannings bild av upplysningstiden är mångfacetterad och ger en utmärkt översikt av forskningens nuvarande uppfattning. Vi får en bild av den nu avsvalnade diskussionen om upplysningens för- och nackdelar. De så kallade postmodernisterna hade en påfallande negativa uppfattning, medan till exempel Jürgen Habermas framhöll att det i upplysningsprojektet fanns väsentliga delar som återstod att förverkliga. Otvivelaktigt tillhör Schaanning dem som sätter 1700-talets idévärld högt men han går inte i närkamp med dem som har en annan uppfattning.

ETT SÄRSKILT intresse tilldrar det ofta konfliktfyllda förhållandet mellan vetenskap och religion. Medan kyrkans anspråk på att utöva makt över alla själar kritiserades av upplysningsfilosoferna var det få som framträdde som ateister. Kanske underskattar Schaanning ateismen under 1700-talet. Nog stod till exempel d’Holbach nära den rena förnekelsen, och hos Diderot finner man inte mycken gudstro utan han nöjer sig med en förtrollad materialism.

Ett drag i upplysningen som Schaanning framhåller är att den betonade känslornas betydelse lika mycket som förnuftets. Han är inte den förste att göra den iakttagelsen, men den är viktigt att framhålla med tanke på den populära vrångbilden som hävdar motsatsen. Många, däribland Helvetius, betonade att det är känslor som driver människor till handlingar.

Men känslornas sågs här i ett brett sammanhang. Det var sensibiliteten i bredaste mening som enligt Helvetius var motorn i människans utveckling. Därför tillmätte han miljön en så stor betydelse. Genom stimuli utifrån formas man till den man är.

Utbildningen fick en nyckelroll – den ”kan allt”, säger Helvetius. Det betyder inte att han såg skolan som vägen till ett lyckligt liv. Tvärtom, han var skeptisk till skolan. Det var en effektivare påverkan som fick en individ att utvecklas i positiv riktning. Men geniet var en produkt av lyckliga tillfälligheter. Allt i miljön samverkade för ett så utomordentligt resultat.

HELVETIUS publicerade bara två böcker: De l’esprit (Om själen) och De l’homme (Om människan). Det var den första som gjorde honom berömd men också avskydd. Skandalen var så stor att han tvingades be om förlåtelse. Hans bön är så krypande att Schaanning leker med tanken att han driver med sina vedersakare.

Även många andra upplysningsfilosofer tog avstånd från vad de såg som överdrifter i boken. Samtidigt blev försäljningssuccén enorm.

Espen Schaannings bok har sitt främsta värde i den omsorgsfulla och perspektivrika framställningen om Helvetius. Men också som en rundmålning av upplysningstiden kan den rekommenderas varmt.

Av Sven-Eric Liedman
Publisert 21. mai 2013 12:23 - Sist endret 21. mai 2013 12:23