Konsten eller livet?

Det låter som en uppmaning ur en kriminalroman. Det gäller konstens dubbla tydning i allt som är, alltså livet. Denna dubbelhet står i fokus i Karin Gundersens nya bok om Marcel Prousts roman.

Å Leve med Proust är titeln på en essäsamling av Anne-Lisa Amadou. Amadou  hade då också disputerat på en avhandling om Marcel Prousts roman, ett verk som hon därtill översatte till norska. Denna översättning har Karin Gundersen reviderat.

KARIN GUNDERSEN har också givit den norska Prousttraditionen ett nytt tillskott i detta år 2013 som markerar hundraårsminnet av romanens utgivningsår. Det var första delen av På sporet av den tapte tid, ”Veien til Swann”, som utkom på franska hos Grassets förlag. Karin Gundersens nya bok med titeln Kunsten eller livet? Hva Marcel Proust kan lære oss om tvetydigheten i alt som er, analyserar vissa teman vilka särskilt anknyter till ”Swann” som första delen av romanen ofta kallas. Det överbryggande temat, tvetydigheten, kan utläsas såväl i enstaka bilder som i större enheter, ja, i hela verkets uppbyggnad.

FÖRFATTAREN mediterar över klassiska hållpunkter i På sporet av den tapte tid, men gör också iakttagelser som vittnar om en djupgående förståelse av romanens fundament. Många känner säkert till hur Proust beskriver madeleinekakan vars doft och smak kom fram när den doppades i lindblomste och därigenom väckte till liv den slumrande tiden och rummet. Det blev startpunkten för skrivandet enligt romanens berättare. Detta kan vi tro eller inte tro. I romanen är det verklighet. Men denna episod har också djupare förbindelser med ett drag hos Proust som sällan lyfts fram, självparodin. Gundersen lyfter fram ett citat om Madame Verdurin, en av huvudpersonerna i avsnittet ”Un amour de Swann” som i en dold metafor liknas vid en papegoja som man matar med ett kex. Detta sätter igång Madame Verdurins entusiasm och berusning inför konsten.  Även själva parodin är tvetydig. Madame Verdurin är också en tidens prästinna, som skiftar allt eftersom tidens smak undgår förändringar.

MADELEINEKAKAN har form av en pilgrimsmussla, ett emblem som förekommer i romanen tillsammans med andra så kallade blötdjur: snigeln, eremitkräftan eller mer specifikt, sankt bernhardskräftan. Emblemet kan peka åt olika håll, är dubbeltydigt på mer än ett sätt. I ett avsnitt om tid och rum framhåller Karin Gundersen verkets båda begynnelser, förutom då själva ouvertyren, som både är sammandrag och ingress till hela verket. Tiden och rummet snurrar runt som om berättaren befunne sig i ett orientaliskt äventyr från Tusen och en natt. Den kronologiska ordningen undergrävs. Karin Gundersen citerar Erich Auerbachs undersökning i Mimesis av den traumatiska episoden med moderns uteblivna godnattkyss. Denna i tiden bestämda händelse får i verket en ”omnitemporal” verkan. Den förblir närvarande och motarbetar därigenom också ”tidens falske kronologi”. Vi lägger alltså inte tiden bakom oss. Allt kan komma upp i ljuset från det förflutnas mörker.

I DE FÖLJANDE avsnitten berör Karin Gundersen andra episoder i avsnittet om Combray, ett fiktivt namn med syftning mot det ursprungliga livet, skötet , där allt tar sin början. Det gäller den plågsamma episoden med ”Bestefars konjakk”. Mormodern står här i sökarljuset. Hon blir genom Gundersens analys en mera komplicerad och levande gestalt. Beskrivningen av Gilberte på promenaden mot Swanns håll, där hon står med sin spade i Swanns parkliknande trädgård blir aldrig mer än ett ögonblicksintryck, omöjligt att helt tolka. Flickan ser gossen, gör sin oanständiga gest med en hand. Sen ropar man på henne och hon lyfter upp spaden. Flickans ögon verkar svarta men var det inte senare hennes blå ögon som fängslade den förälskade gossen?

SLUTET av Karin Gundersens Proustanalys tar som avslutning upp temat konsten-livet. Hon skiljer mellan det faktiska verket, det som vi läser eller har läst och det virtuella, det som berättaren har inom sig. Det faktiska kan vi, säger Gundersen, tänka oss som en föregripande ”speiling” av det virtuella. Proustforskningen får sitt. Såväl traditionell som ny forskning redovisas i noterna. Citaten, särskilt de betydelsebärande, redovisas i flera fall, både på franska och norska. Kunsten eller livet är alltså på en gång en viktig introduktion till Marcel Prousts romanverk och en djupanalys av konflikten mellan liv och konst där hon kommer mycket nära författaren. Arvet från Anne-Lisa Amadou är väl förvaltat.

Av Sigbrit Swahn
Publisert 11. feb. 2014 12:43 - Sist endret 11. feb. 2014 13:17