Hundra år av kvinnlig rösträtt – retorik och kön, då och nu

Varför blev Norge första självständiga land med att införa rösträtt för kvinnor? Vilken betydelse hade de offentliga tal som framfördes i frågan? Hur hänger retorik och kön ihop, då och nu?

Först som sist ska sägas att detta är en synnerligen välskriven bok. Det var länge sedan jag läste en fackbok som kändes som en sådan bladvändare, något som till viss del säkert också har att göra med det mycket spännande ämnet.

EN AV DE frågeställningar som behandlas i det välmatade introduktionskapitlet är frågan hur det kan komma sig att Norge som första demokratiska land införde rösträtt för kvinnor år 1913. Flera svar är väntade, Eidsvoll 1814, den begynnande arbetarrörelsen och unionsupplösningen, men också Ivar Aasens arbete. Alla händelser och skeenden som bidrar till att stärka det berättigade i ett underifrånperspektiv, som banar väg för det berättigade kravet att också kvinnor bör få bli delaktiga i det offentliga livet och rösta om hur landet ska styras.

Sådana strukturella faktorer bottnande närmast i en historiematerialistisk historiesyn, rimmar till synes illa med bokens syfte att ”undersöke kraften i – og arten av – de argumenter som ble framført i viktige taler om temaet” (s. 9). Författarna kunde gärna fått problematisera den frågeställningen något mer. Var skälet främst strukturella faktorer, oberoende av enskilda talares faktiska prestationer, eller var det på grund av våra pionjärers heroiska insatser som Norge blev först i världen (och jag tror inte bara frågan är av intresse för oss svenskar som var närmare tio år efter)?

DE ÅTTA analyskapitlen är alla initierade och bjuder på spännande läsning. I analysen av Gina Krogs tal 1885, liksom i Anna Rogstads tal 1888, uppmärksammas t.ex. smädelsen som den naturliga antistrofen till lovtalet, med viktiga och konstruktiva funktioner att fylla i ett offentligt tal.

I Ragna Nielsens tal från 1888 tas det vid sidan om språkvalens betydelse – t.ex. observeras betydelsen av att ta upp och bemöta motargument samt dialogiciteten som följer av olika typer av frågor – den notoriskt svåra frågan om dikotomin likhets- och särartfeminism. Den frågan går som en röd tråd genom hela boken och kompliceras initierat i avslutningskapitlet (synnerligen nyttig läsning för oss som gärna vill tro att det finns ett enkelt svar på frågan).

Också motståndarsidan ges utrymme. Två tal, av biskop J. C. Heuch 1890 och veterinärdirektör O. O. Malm 1907 analyseras ingående. Biskopens tal är starkare. Naturvetaren Malm framstår närmast som dum och man skrattar gott åt honom. Men författarna gör en tydlig koppling till dagens antifeminism, och skrattet fastnar lite i halsen.

Efter ”segertalet” av  Marie Qvam 1913 får vi läsa två analyser från en annan horisont. Först är det Brigitte Mral som analyserar den svenska rösträttsdebatten med Selma Lagerlöfs tal 1911 som exempel, likheterna med de norska talen är på flera punkter slående, något som på nytt väcker frågan om hur det kunde komma sig att Norge var så långt före Sverige. Amerikanskan Cheryl Glen ger oss en exposé över kampen för kvinnlig rösträtt i USA, och den fortsatta kampen för reellt politiskt inflytande för marginaliserade grupper.

RETORIK är ur en infallsvinkel inget annat än en uppsättning metareflexiv vokabulär. Alltså termer som kan hjälpa oss att uppfatta aspekter av påverkande kommunikation som annars riskerat att gå oss förbi. Därför är det extra glädjande att författarna vid sidan av mer väntade analysredskap som ’metafor’ och ’mottagaranpassning’ inte tvekar att använda begrepp som prokatalepse, antites, praeterito, oxymoron…, men också nybildningar som  ”mannfolksdiskurs” (s. 150). Alla är de termer som hjälpa oss att se mer, förstå mer av vad vi gör med språket – och vad språket gör med oss.

Många kvinnliga teoretiker, feminister och retoriker, lyfts fram. Lite förvånande är det därför att en av klarare lysande stjärnorna på den feministretoriska himlen, Judith Butler, är helt frånvarande. Det påpekandet aktualiserar ett annat möjligt tillkortakommande. De initierade och närlästa analyserna riskerar att uppfattas som närmast teorilösa.

Ett sista klagomål, möjligen av främst akademisk art, är hur författarna använder ordet ’retorik’. Aristoteles bestämde termen som en techné, det vill säga både det praktiska utförandet och det vetenskapliga studiet av detta. Det är inte alltid klart i vilken betydelse författarna använder termen. För det mesta framgår det av sammanhanget, men ibland blir det onödigt svårt att veta vad som avses. Det gäller hela vägen från s. 25 till s. 252.

Men dessa randanmärkningar har inget att göra med att detta är en synnerligen aktuell, och som sagt välskriven bok, som varmt anbefalles.

 

Av Anders Sigrell
Publisert 16. okt. 2014 08:03 - Sist endret 16. okt. 2014 08:03