Känslans kraft

Känslor utgörr viktiga beståndsdelar i sociala förändringsprocesser. Detta står klart i en nyutkommen bok, baserad på gedigen empiri.

Anmeldt av Kristina Fjelkestam

I Harriet Bjerrum Nielsens studie Feeling Gender. A Generational and Psychosocial Approach presenteras en imponerande mängd empiri. Norska män och kvinnor från tre 1900-talsgenerationer har intervjuats om kön och sexualitet i en studie som inleddes 1991 – materialinsamlingen sträcker sig alltså över 25 år, och innefattar 88 informanter och 121 intervjuer.

DET HELA började som en studie av flickor och pojkar som gick sista året i skolan, men växte till att innefatta även intervjuer med mödrar och mormödrar på flickornas sida, och fäder och farfäder på pojkarnas. Intervjuerna med skolungdomarna följdes dessutom upp när de blivit 30 samt 40 år gamla. Initialt arbetade Nielsen ihop med kollegerna Monica Rudberg och Kari Vik Kleven, men av olika skäl har de slutat i projektet under årens gång och därför har Nielsen, professor vid Senter for tverfaglig kjønnsforskning på Universitetet i Oslo, nu själv skrivit boken som baseras även på de andras intervjumaterial.

INTERVJUERNAS fokus ligger dels på relationer till föräldrarna och dels upplevelser av kropp och (hetero)sexualitet, och det empiriska materialet presenterar egentligen inga förvånande resultat i sig. Könsnormer kring, exempelvis, vem som sköter det reproduktiva arbetet i det privata hemmet och vem som sköter det produktiva arbetet i den offentliga sfären har genomgått enorma förändringar under det undersökta tidsspannet. Mycket kortfattat visar empirin att den första generationen, född i början av 1900-talet, hade det strävsamt, såg upp till sina föräldrar och inte vill prata om sexualitet.

Mellangenerationen, född kring andra världskriget, utgjorde en tydlig brytningspunkt under seklets moderniseringsprocess med sex före äktenskapet, kvinnor på arbetsmarknaden, skilsmässor, och starkt negativa känslor gentemot föräldragenerationen. Den yngsta generationen, som föds in i välfärdsstaten, upplever en jämlik relation till föräldrarna och jämställdhet med partnern – innan barnen föds och kvinnorna blir utbrända, förstås. Även den mer avspända attityden till sex har en baksida som innefattar hårdare krav på kroppens utseende för både män och kvinnor.

JAG TYCKER att det framförallt bränner till i de sista kapitlen, där de empiriska rönen summeras och diskuteras. Nielsen lyfter här fram känslornas samhälleliga förändringspotential, och det blir tydligt hur empirin fungerar som ett slags ”historia underifrån” där vardagspraktiker förändrar normer inifrån. Analysen bygger främst på den psykoanalytiska traditionen, vilken framförallt kommer till sin rätt då de tre generationernas berättelser parallelliseras med sina samtida: Freud, Chodorow respektive Benjamin.

Genom att historisera psykologiska strukturer, vill Nielsen visa att både individuell och social förändring av genusmönster hänger samman med känslors konstruera(n)de funktion. Slutdiskussionen bygger resonemangen på Raymond Williams begrepp ”structures of feeling”, vilket han utvecklade i Marxism and Literature från 1977. Här är Nielsen definitivt något på spåren. Studiens tematik knyter därmed an till senaste årens så kallade affective turn inom kulturvetenskaperna, där ett fokus på emotioner som social kraft närmast skänker dem formen av performativ akt. Men av någon anledning väljer Nielsen uttalat att distansera sig från den affektiva vändningen (s. 24f), vilket jag ställer mig undrande inför. Visst, studien inleddes redan 1991, men det finns mycket intressant att hämta från den forskning som gjorts senare av exempelvis Eve Kosofsky Sedgwick, Sara Ahmed och Susan S. Lanser.

Som humanist finner jag detta centrala spår närmast underteoretiserat, liksom den viktiga temporala aspekt som den samhällsvetenskapligt inriktade Nielsen vill lyfta fram. Temporalitet verkar här egentligen mest fungera som en synonym till historisering, trots att the temporal turn, liksom the affective turn, för närvarande är ett forskningsfält på stark framäxt. Temporalitetskapitlet i boken nöjer sig mest med att diskutera materialinsamlingen, men temporalitet är ju i högsta grad politiskt och leder till faktiska konsekvenser i subjektivitetsprocesser. Bland annat har temporalitetsfältet studerat den heterosexuella livskurvans kronologiska norm genom begreppet ”krononormativitet”, formulerat av Elizabeth Freeman i Time Binds från 2010.

MEN temporalitetsaspekten i denna mening är ju faktiskt inte Nielsens huvudfokus. Vad gäller hennes faktiska fokus, känslor, är det stadigt förankrat i den digra empirin, och slutsatsen om affekters avgörande relation till politisk förändring blir til syvende og sidst ovedersäglig.

Publisert 17. jan. 2018 10:15 - Sist endret 17. jan. 2018 10:15