Norrmänens kärlek til ‘hytta’

Boken kan rekommenderas till en bred allmänhet – inte bara i Norge utan i hela Skandinavien.

Socialantropologerna Marianne E. Lien och Simone Abram som är verksamma vid Universitetet i Oslo, har utgivit en rikt och vackert illustrerad nutidsstudie om liv och föreställningar i och runt hytter spridda från norr till söder i Norge. Undersökningen är ett resultat av forskningsprojektet: ”Materialiseringer av slektskap: livssyklus på norske hytter”.

Byggnation av hytter tog fart på 1960- och 1970-talen till följd av ny semesterlagstiftning och att den norska samhällsekonomin kommit på fötter efter nedgången under ockupationsåren. Det blev möjligt att skaffa egen bil när ransoneringen av bilar upphörde i Norge 1960. Det var då ”hytta ble allemannseie og nordmenn ble hyttefolk” (s. 18). Nästan hälften av den norska befolkningen har tillgång till minst en hytta.

Det finns nu bortemot en halv miljon hytter i Norge. De har betraktats inte bara ur en social gemenskapsaspekt utan även från en nationell aspekt med känslan av att de utgör något typiskt norskt. Ordet hytte är svårt att översätta till andra språk. På svenska finns viss likhet med ordet stuga och på danska sommerhus.

Fältarbetet har bestått av författarnas besök med egna observationer på hytter tillsammans med fotografen Haakon Harriss. Intervjuer har utförts med ägare och brukare av hytter i olika generationer. Nedskrivna hytteböcker har utgjort en viktig källa vid dokumentationen av livet på hytterna. Dessa böcker är känslomässigt viktiga för nuvarande ägare för att kunna hålla minnena levande om livet på hyttan under tidigare år.

Människorna och deras minnen och inte byggnaderna utgör huvudintresset i undersökningen. Hytterna spelar en stor roll inom familjerna för rekreation och släktsammanhållning, men det kan också uppstå arvstvister när en yngre generation skall ta över ägandet efter föräldrarna. Då kommer hyttans symboliska affektionsvärde, dess sociala betydelse, tydligt fram vid sidan av det ekonomiska värdet.

En möjlighet som i många fall utnyttjas är samägande mellan olika familjer. Då kan släkten hållas samman över flera generationer. Man upprättar bestämda hytteregler t. ex. om soptömning och fördelar det praktiska arbetet i form av målning, gräsklippning osv. och omkostnaderna för drift och underhåll mellan sig. Nästan hälften av dagens hytter har förts över från en generation till nästa. Hytter lånas också ut till släktingar. Däremot är det bara sex procent som uppger att de hyr ut sina hytter. Det finns även exempel på att arvsskiften inte fått positiv utgång och att syskon blivit ovänner för livet.

Många hytteägare vill markera skillnad i komfort mellan hemmet och hyttan. En äldre generation ville inte dra in vatten och elektricitet medan detta numera blivit vanligare. Bland dagens hytteägare finns många som vänder sig mot tekniska nyheter i form av TV, bredband och internet. För att kunna koppla av och uppleva frihet känner de behov av att avskärma sig från omgivningen och det moderna samhällets tekniska möjligheter. Närheten till den omgivande naturen upplevs som viktig.

Genom sin empiriska grundlighet och sina analytiska resonemang utgör boken ett viktigt nutidsbidrag inom nordisk turismforskning som intensifierats under senare år. Det ledde 2015 till bildandet av Nordiskt nätverk för turismhistoria och 2018 till publiceringen av antologin Turismhistoria i Norden utgiven av historikern Wiebke Kolbe i samverkan med undertecknad.

Den här recenserade boken är populärt skriven och kan därför rekommenderas också till en bred allmänhet inte bara i Norge utan i hela Skandinavien. Hytteägare kan läsa om hur andra familjer och släkter lever i och upplever sina hytter.

Av Anders Gustavsson
Publisert 24. okt. 2019 11:00 - Sist endret 24. okt. 2019 11:06